Läs!
Som ni redan ser så har jag ingen bra framsida eller header! Det beror på att jag inte är ett datageni och vet inte hur man gör! Så om någon skulle kunna tänka sig att göra en göra en gratis design åt mig så skulle jag dö av lycka! Och såklart så kommer jag reklamera er blogg om ni nu har någon! Mejladressen kommer imorgon! Och nästa del också! Har faktist inte hunnit, så jag hoppas att ni förlåter mig :))
Thank You, 'Cause You're Here For Me - Chapter 4
-Du är envis,sa han och startade bilen.
-Det är vad folk brukar säga när dom träffar mig.
-Var bor du.
-Jag vill inte hem så jag säger inte.
-Då tar vi dig hem till mig.
-Vad skulle din mamma säga och vad skulle din tjej tycka om att du tar en annan tjej hem.
-Jag bor inte hemma längre,så mamma skulle inte veta,och jag har ingen tjej.
-Så vad är Selena då.
-En vän.
-Så man åker på semester med en vän,hyr en lyxsvit och kysser en vän.
-Ehh... började han och jag märkte att han blev röd i ansiktet.
-Ta det lungt,det är ditt liv,du får göra hur du vill,men om hon ser oss genom bilder,säg itne att jag var delaktig utan att du var som tvingade mig,för jag vill inte ha några fans eller så på mig.
-Haha,okej,sa jag och jag märkte att han pustade ut.
-Så,vi är framme,sa han och knäppte upp mitt bälte och drog med mig ut.
-Wow,var det ända jag kunde säga när jag såg hans hus
Hans hus var seröst det största jag sett. Jag stod bara där och såg säkert ut som en idiot men jag brydde mig inte för tillfället!
-Gillar du det,frågade han.
-Klart.
-Kom så ska jag visa dig innnsidan också.
-Nej,jag vågar inte jag kommer bara förstöra det.
-Men varför är du så jobbig, kom nu,sa han och drog med mig igen.
-Det brukar folk också säga när dom träffar mig.
-Du låter inte folk komma in i ditt liv eller hur,sa han och praktiskt taget puttade in mig.
-För det första sluta knuffas och för det andra, varför skulle jag när dom antagligen sårar mig eller sen försvinner.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
-Om jag inte knuffades skulle du fortfarnade ståt där ute och jag märker att du bara släpper in speciella i ditt liv,sa jag och tog ett steg nämare mig.
-Du är inte en.
-Men jag kan bli det.
-Försöka kan man, men ingen har lyckats.
-Jag är inte som dom andra.
-Haha, jo du det är du, exakt som dom andra.
-Nej, vad ska jag göra för att få dig att förstå det.
-Don't know and don't care, för du är inte en av dom.
-Jag älskar din humör.
-Den älskar inte dig.
-Ge mig en chans åtminstånde.
-Bevisa att du förtjänar en, för den senaste jag gav bort krossade bara mitt hjärta.
-Vad vill du att jag ska göra.
-Det är ditt problem inte mitt, sa hon och huttrade till.
-Fryser du eller.
-Det är början av februari och jag har en klänning så vad tror du.
-Jag tror att du behöver en kopp varm choklad.
-Du kanske tror rätt,sa hon och flyttade på sig när hennes mobil plingade till.
Hon tog upp sin iPhone och kollade men det lät mer som att batteriet var slut än ett sms.
-Snyggt skal,sa jag när ja såg hennes skal.
-Tack och har du laddare till den,frågade hon och log.
-Ja,upp för trappan och andra till vänster,sa jag.
-Tack.
Hon började gå upp för trappan och jag in i köket för att fixa chokladen.
Gud vad hon är söt,tänkte jag.
Jag blev klar med det och ställde kopparna på en brickar och la i lite marshmallows innan jag började gå upp för trappan.
HALEY'S PERPEKTIV:
Jag började gå upp för trappan men stannade när jag såg bilder på Justin och hans familj som hängde på väggen. Dom var fint inramde och dom verkade lyckliga. Jag började tänka på mig och min familj och den enda bilden vi hade på alla tillsamans. Och vi skulle inte få några fler. Pappa var död och mamma skulle antagligen hitta någon annan man och skulle anagligen tvinga oss att flytta till Canada. Jag blev abruten i mina takanr av Justin som nu stod bakom mig.
-Är det så svårt att hitta till mitt rum,frågade han med ett flin och gick upp resten av trappan.
-Ja, tänk att det är det,sa jag och gick efter honom.
-Damerna först,sa han när vi hade kommit fram.
-Man tackar,sa jag och klev in med Justin tätt bakom mig.
Jag kollade mig runt i hans rum och det var större än vårt vardagsrum.
-Är du säker på att det här inte är vardagsrummet,frågade jag och kollade på honom.
-Man har inte sängar i vardagsrummet,sa han och ställde brickan på skrivbordet.
Okej,det där misstolkadet jag rejält! Jag har faktist lätt att misstolka grejer! Jag ruskade på huvudet för att få ut tanken.
-Gud vad du misstolkar babe,sa han och flinade.
-Så vad tycker Selena om att du kallar andra tjejr "babe", sa jag och flinade.
-Måste du ta upp det hela tiden,frågade han och räckte mig iPhone laddaren.
-Nej,men jag gillar att retas med folk,sa jag och kopplade in laddaren i väggutaget och sedan i telefonen.
-Det är väl en till sak folk säger till dig eller,sa han och la sig på sin säng.
-Faktist inte, jag skämtar inte med alla,sa jag och såg att jag hade fått 2 nya sms.
-Så jag är ändå speciell,sa han och lutade huvut ner mot golvet så att det hamnade när mig.
-Vet inte,sa jag och öppnade första meddelandet som var från Nathan.
*Var fan e du? Mamma kommer döda dig*
Jag svarde snabbt på det:
*Bryr mig fan inte! Vet hon inte att pappa dog bara för någon timme sedan? Oh, just det hon har fult upp med någon jävligt ful snubbe! Och om hennes sätt att döda mig e att ge mig utegångsförbud, bryr jag mig inte*
Jag öppnade det andra som var av Ryan. Jag och Ryan blev vänner i Canda när jag var på besök hos mamma, så vi träffas inte ofta.
*Hej, mår du bra? Jag känner att något e fel. Hur som helst så är Canda skit tråkigt utan dig saknar dig*
Gud vad omtänksam han är! Och han kände rätt, jag mår inte bra.
-Känner du också en Ryan i Canda,frågade Justin som jag glömmt satt i rummet.
-Yesbox, men jag träffar honom väldigt sällan.
-Du påminner om tjejen Ryan snackar om, Haley Knight,sa han.
-Kanske för att det är jag.
-Är det du,frågade han förvånat.
-Varför så förvånad,frågade jag och flinade.
-För att du inte liknar blider han har visat mig.
-Jag tror inte att du vill veta hur gamla dom bilderna är,sa jag och började svara på hans sms:
*Tja,du hade rätt jag mår inte bra. Hur tror du det är för mig då? Men jag har träffat Justin som du inte har nämnt något, saknar dig med hälsa Chaz så se vi snart hoppas jag*
-Hur länge har du känt Ryan och Chaz,frågade han och räckte mig en kopp choklad.
-Hm, sedan första gången jag var i Canda hos mamma typ för 10 är eller något sådant.
-Skylldes dina föräldrar för 10 år sedan
-Jaa,konstig att jag inte har träffat dig.
-Kankse lite men bor din pappa här eller.
-Han... började jag men satte ett leende på läpparna och svarde snabbt med ett ja.
-You know "It's amazing wath you can hide, just by butting on a smil" sa han.
-Vadå,sa jag och gav honom ett oskyldigt leende och tog en klunk av mig choklad.
-Ett du ljuger och två du har grädde på läppen,sa han och tog bort det.
Jag stirrade in i hans vackra nötbruna ögon så jag nästan drunknade i dom. Han böjde sig fram och när våra läppar var 2 centimeter från att nuddas började min mobil att ringa. Klassiskt. Jag gav honom en ursäktande blick och svarde.
-Vad,svarde jag otrevligt.
-Är pappa död,frågade Nate.
-Ja Nate,det är han och jag bryr mig inte vad mamma säger och låt henne låsa in mig resten av mitt liv för det är det minsta jag bryr mig om.
-När,mummlade han och jag märkte att han skulle börja gråta.
-Du vet när du lämnade oss på sjukhuset och stack sedan Gud vet vart, ja då.
-Okej,vi ses, älskar dig.
-Älskar dig med,sa jag och han la på.
Jag vände mig mot Justin som kollade på mig.
-Din pojkvän.
-Om jag ändå var så tursam att jag hade någon.
-Kom igen,jag ser att något tynger dig, och jag tror att det har något med det som hände på sjukhuset.
-Jag vill inte att en popstjärna ska tycka synd om mig.
-Vadå litar du inte på mig.
-Det är inte det, utan på samma sätt som du inte vill ha vänner som gillar dig för att du är känd, vill inte jag ha vänner som tycker synd om mig får att min pappa dog,sa jag och märkte just då att jag redan hade sagt det.
-Fan också,muttrade jag.
-Är det därför du grät i dag.
-Mmm.
-Hey,hur är det, vill du snacka nu.
-Fuck,sa jag och reste mig hastigt upp.
-Vadå, frågade han förvirrat.
-För två saker. Ett jag måste till stallet och två jag måste hem för att ta mina saker.
-Vill du ha skjuts,frågade han och log sött.
-Tack,sa jag och kramde om honom innan jag sprang ner för trapporna med Justin bakom mig.
Jag är ledsen för det sega kappitlet men här kom det! Och ju fler inlägg ni vill ha destu mer måste ni kommmmmmmeeeeeeennnnnnnttttttteeeeeerrrrrraaaaa! Sidvisningarna går uppåt men ni kommenterar inte!
Och jag vet att jag först skrev juli men jag ändrar det till februari, har grymma ideer!
-Det är vad folk brukar säga när dom träffar mig.
-Var bor du.
-Jag vill inte hem så jag säger inte.
-Då tar vi dig hem till mig.
-Vad skulle din mamma säga och vad skulle din tjej tycka om att du tar en annan tjej hem.
-Jag bor inte hemma längre,så mamma skulle inte veta,och jag har ingen tjej.
-Så vad är Selena då.
-En vän.
-Så man åker på semester med en vän,hyr en lyxsvit och kysser en vän.
-Ehh... började han och jag märkte att han blev röd i ansiktet.
-Ta det lungt,det är ditt liv,du får göra hur du vill,men om hon ser oss genom bilder,säg itne att jag var delaktig utan att du var som tvingade mig,för jag vill inte ha några fans eller så på mig.
-Haha,okej,sa jag och jag märkte att han pustade ut.
-Så,vi är framme,sa han och knäppte upp mitt bälte och drog med mig ut.
-Wow,var det ända jag kunde säga när jag såg hans hus
Hans hus var seröst det största jag sett. Jag stod bara där och såg säkert ut som en idiot men jag brydde mig inte för tillfället!
-Gillar du det,frågade han.
-Klart.
-Kom så ska jag visa dig innnsidan också.
-Nej,jag vågar inte jag kommer bara förstöra det.
-Men varför är du så jobbig, kom nu,sa han och drog med mig igen.
-Det brukar folk också säga när dom träffar mig.
-Du låter inte folk komma in i ditt liv eller hur,sa han och praktiskt taget puttade in mig.
-För det första sluta knuffas och för det andra, varför skulle jag när dom antagligen sårar mig eller sen försvinner.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
-Om jag inte knuffades skulle du fortfarnade ståt där ute och jag märker att du bara släpper in speciella i ditt liv,sa jag och tog ett steg nämare mig.
-Du är inte en.
-Men jag kan bli det.
-Försöka kan man, men ingen har lyckats.
-Jag är inte som dom andra.
-Haha, jo du det är du, exakt som dom andra.
-Nej, vad ska jag göra för att få dig att förstå det.
-Don't know and don't care, för du är inte en av dom.
-Jag älskar din humör.
-Den älskar inte dig.
-Ge mig en chans åtminstånde.
-Bevisa att du förtjänar en, för den senaste jag gav bort krossade bara mitt hjärta.
-Vad vill du att jag ska göra.
-Det är ditt problem inte mitt, sa hon och huttrade till.
-Fryser du eller.
-Det är början av februari och jag har en klänning så vad tror du.
-Jag tror att du behöver en kopp varm choklad.
-Du kanske tror rätt,sa hon och flyttade på sig när hennes mobil plingade till.
Hon tog upp sin iPhone och kollade men det lät mer som att batteriet var slut än ett sms.
-Snyggt skal,sa jag när ja såg hennes skal.
-Tack och har du laddare till den,frågade hon och log.
-Ja,upp för trappan och andra till vänster,sa jag.
-Tack.
Hon började gå upp för trappan och jag in i köket för att fixa chokladen.
Gud vad hon är söt,tänkte jag.
Jag blev klar med det och ställde kopparna på en brickar och la i lite marshmallows innan jag började gå upp för trappan.
HALEY'S PERPEKTIV:
Jag började gå upp för trappan men stannade när jag såg bilder på Justin och hans familj som hängde på väggen. Dom var fint inramde och dom verkade lyckliga. Jag började tänka på mig och min familj och den enda bilden vi hade på alla tillsamans. Och vi skulle inte få några fler. Pappa var död och mamma skulle antagligen hitta någon annan man och skulle anagligen tvinga oss att flytta till Canada. Jag blev abruten i mina takanr av Justin som nu stod bakom mig.
-Är det så svårt att hitta till mitt rum,frågade han med ett flin och gick upp resten av trappan.
-Ja, tänk att det är det,sa jag och gick efter honom.
-Damerna först,sa han när vi hade kommit fram.
-Man tackar,sa jag och klev in med Justin tätt bakom mig.
Jag kollade mig runt i hans rum och det var större än vårt vardagsrum.
-Är du säker på att det här inte är vardagsrummet,frågade jag och kollade på honom.
-Man har inte sängar i vardagsrummet,sa han och ställde brickan på skrivbordet.
Okej,det där misstolkadet jag rejält! Jag har faktist lätt att misstolka grejer! Jag ruskade på huvudet för att få ut tanken.
-Gud vad du misstolkar babe,sa han och flinade.
-Så vad tycker Selena om att du kallar andra tjejr "babe", sa jag och flinade.
-Måste du ta upp det hela tiden,frågade han och räckte mig iPhone laddaren.
-Nej,men jag gillar att retas med folk,sa jag och kopplade in laddaren i väggutaget och sedan i telefonen.
-Det är väl en till sak folk säger till dig eller,sa han och la sig på sin säng.
-Faktist inte, jag skämtar inte med alla,sa jag och såg att jag hade fått 2 nya sms.
-Så jag är ändå speciell,sa han och lutade huvut ner mot golvet så att det hamnade när mig.
-Vet inte,sa jag och öppnade första meddelandet som var från Nathan.
*Var fan e du? Mamma kommer döda dig*
Jag svarde snabbt på det:
*Bryr mig fan inte! Vet hon inte att pappa dog bara för någon timme sedan? Oh, just det hon har fult upp med någon jävligt ful snubbe! Och om hennes sätt att döda mig e att ge mig utegångsförbud, bryr jag mig inte*
Jag öppnade det andra som var av Ryan. Jag och Ryan blev vänner i Canda när jag var på besök hos mamma, så vi träffas inte ofta.
*Hej, mår du bra? Jag känner att något e fel. Hur som helst så är Canda skit tråkigt utan dig saknar dig*
Gud vad omtänksam han är! Och han kände rätt, jag mår inte bra.
-Känner du också en Ryan i Canda,frågade Justin som jag glömmt satt i rummet.
-Yesbox, men jag träffar honom väldigt sällan.
-Du påminner om tjejen Ryan snackar om, Haley Knight,sa han.
-Kanske för att det är jag.
-Är det du,frågade han förvånat.
-Varför så förvånad,frågade jag och flinade.
-För att du inte liknar blider han har visat mig.
-Jag tror inte att du vill veta hur gamla dom bilderna är,sa jag och började svara på hans sms:
*Tja,du hade rätt jag mår inte bra. Hur tror du det är för mig då? Men jag har träffat Justin som du inte har nämnt något, saknar dig med hälsa Chaz så se vi snart hoppas jag*
-Hur länge har du känt Ryan och Chaz,frågade han och räckte mig en kopp choklad.
-Hm, sedan första gången jag var i Canda hos mamma typ för 10 är eller något sådant.
-Skylldes dina föräldrar för 10 år sedan
-Jaa,konstig att jag inte har träffat dig.
-Kankse lite men bor din pappa här eller.
-Han... började jag men satte ett leende på läpparna och svarde snabbt med ett ja.
-You know "It's amazing wath you can hide, just by butting on a smil" sa han.
-Vadå,sa jag och gav honom ett oskyldigt leende och tog en klunk av mig choklad.
-Ett du ljuger och två du har grädde på läppen,sa han och tog bort det.
Jag stirrade in i hans vackra nötbruna ögon så jag nästan drunknade i dom. Han böjde sig fram och när våra läppar var 2 centimeter från att nuddas började min mobil att ringa. Klassiskt. Jag gav honom en ursäktande blick och svarde.
-Vad,svarde jag otrevligt.
-Är pappa död,frågade Nate.
-Ja Nate,det är han och jag bryr mig inte vad mamma säger och låt henne låsa in mig resten av mitt liv för det är det minsta jag bryr mig om.
-När,mummlade han och jag märkte att han skulle börja gråta.
-Du vet när du lämnade oss på sjukhuset och stack sedan Gud vet vart, ja då.
-Okej,vi ses, älskar dig.
-Älskar dig med,sa jag och han la på.
Jag vände mig mot Justin som kollade på mig.
-Din pojkvän.
-Om jag ändå var så tursam att jag hade någon.
-Kom igen,jag ser att något tynger dig, och jag tror att det har något med det som hände på sjukhuset.
-Jag vill inte att en popstjärna ska tycka synd om mig.
-Vadå litar du inte på mig.
-Det är inte det, utan på samma sätt som du inte vill ha vänner som gillar dig för att du är känd, vill inte jag ha vänner som tycker synd om mig får att min pappa dog,sa jag och märkte just då att jag redan hade sagt det.
-Fan också,muttrade jag.
-Är det därför du grät i dag.
-Mmm.
-Hey,hur är det, vill du snacka nu.
-Fuck,sa jag och reste mig hastigt upp.
-Vadå, frågade han förvirrat.
-För två saker. Ett jag måste till stallet och två jag måste hem för att ta mina saker.
-Vill du ha skjuts,frågade han och log sött.
-Tack,sa jag och kramde om honom innan jag sprang ner för trapporna med Justin bakom mig.
Jag är ledsen för det sega kappitlet men här kom det! Och ju fler inlägg ni vill ha destu mer måste ni kommmmmmmeeeeeeennnnnnnttttttteeeeeerrrrrraaaaa! Sidvisningarna går uppåt men ni kommenterar inte!
Och jag vet att jag först skrev juli men jag ändrar det till februari, har grymma ideer!
